Objektivitet och subjektivitet

När du är objektiv tar du bara hänsyn till fakta och inte till dina åsikter eller känslor. Och när du är subjektiv utgår du mer ifrån dina åsikter och känslor än fakta.

Men jag tror att det är fel att se dem som artskillnader. Det är bättre att se dem som gradskillnader, så att du kan vara mer eller mindre objektiv eller subjektiv.

Ett problem som dyker upp för forskningen med denna definition är tolkningarna, som påverkar hur vi observerar världen. Alla observationer måste nämligen innehålla tolkningar. Och tolkningar påverkas bland annat av dina tidigare kunskaper och åsikter.

Det är ett problem som vi inte kan lösa, men som vi kan förhålla oss till.

Den neutrale forskaren

Det finns en dröm om den neutrala forskaren som inte påverkar sin undersökning för egen eller andras vinning och som helt opartiskt skapar ny värdefull kunskap. Poängen är att skilja vetenskap från ideologi (som här får stå för alla tänkbara politiska och religiösa åsikter och lobbyverksamheter). En forskare ska studera verkligheten och inte låta sig påverkas.

Embed from Getty Images

För att nå det målet krävs öppenhet, det vill säga att man deklarerar vilka kopplingar man har till organisationer och intressen, som rimligen skulle kunna påverka slutsatserna.

Man skiljer ibland på att vara objektiv och subjektiv. Men kan forskaren vara helt objektiv och undvika all subjektivitet? En extrem hållning skulle innebära att vi till en början skulle få avskaffa alla humanvetenskaper som bygger på tolkningar och hermeneutik (som historia och konstvetenskap). Tolkningar är subjektiva per definition.

Men även de hårda, exakta vetenskaperna som bygger på positivism, som till exempel fysik, måste tolka sina resultat. Ska då också de avskaffas? Då har vi ingen vetenskap överhuvudtaget. Nej, svaret måste förstås se annorlunda ut.

Ideologier och vetenskap – ett oheligt äktenskap?

Det är också viktigt att komma ihåg att ideologier har en plats i förhållande till vetenskapen, men inte i den vetenskapliga metoden.

Ideologin kan fungera som en motivering till forskningen, till exempel genom att slå fast att det är fel att kvinnor tjänar mindre än män. Utifrån denna formulering kan forskaren skapa nya forskningsfrågor: Varför är det så? Det skulle kunna vara grunden för viktig samhällsvetenskaplig forskning.

Embed from Getty Images

Även efter att forskningen är avslutad, när man ska bedöma hur man ska använda resultaten, fyller ideologin en annan funktion, nämligen att hjälpa till att förbättra samhället, genom att att slå fast hur vi vill att samhället ska se ut.

Utsikten från ingenstans

Någon ren objektivitet tycks alltså inte finnas – hur skulle en sådan ens se ut? Filosofen Thomas Nagel (1937–) har i boken The view from nowhere diskuterat detta. Han menar att om subjektivitet innebär att man har någon sorts utgångspunkt, kunskap eller perspektiv, så måste ju objektivitet vara motsatsen, frånvaron av allt detta: en utsikt från ingenstans.

Vad innebär det? Är det meningsfullt att ens försöka besvara den frågan? Rimligen måste väl all kunskap vara en utsikt från någonstans. Men ramlar vi inte ned i den subjektivistiska (och relativistiska) avgrunden då, som gör att vi sakta men säkert sjunker bort från det objektivistiska idealet?

Embed from Getty Images

Ingenstans?

Kanske kan vi lösa problemet genom att hävda att vi har att göra med en falsk dikotomi, att något måste vara antingen objektivt eller subjektivt.

Nagel ser det hellre som en glidande skala: från den yttersta objektiviteten (utsikten från ingenstans) till den yttersta subjektiviteten (den rena glädjen man kan erfara när man frossar i sin älskade chokladglass, som man minns från barndomens somrar hos mormor och morfar).

Embed from Getty Images

Vad krävs för objektivitet?

En vetenskaplig undersökning ska alltså vara objektiv. Men när blir någonting objektivt? Åtminstone ska objektivitet innebära att det inte finns några åsikter eller värderingar. Men det går ju inte, har vi slagit fast.

Ett annat förslag kan vara när tillräckligt många håller med om det som påstås: när de flesta gör samma tolkningar av ett fenomen eller en händelse. Om personerna dessutom har olika bakgrunder skulle det ytterligare stärka denna argumentation.

Sociologen Max Weber (1864–1920) har sagt – kanske aningen politiskt inkorrekt idag om du frågar mig – att ”det är och förblir en sanning, att när man genomfört en metodologiskt korrekt bevisföring på samhällsvetenskapernas område, måste även en kines erkänna dem”.

Embed from Getty Images

Max Weber

Det finns förstås många problem med detta synsätt. Långt ifrån alla håller nämligen med om det. Hur många krävs det för att något ska bli objektivt? Och även om alla skulle hålla med om det, är det ändå rimligt att säga att det är just objektivt? Bara för att många har fel tillsammans behöver det inte vara rätt.                       

Min gissning är att om du ger tjugo olika forskare samma uppdrag, så kommer de att inte komma fram till exakt samma slutsatser. Förvisso är slutsatserna rimligen mer samstämmiga inom naturvetenskapliga ämnen än inom humanvetenskapliga.

Dessutom brukar forskare inte vara särskilt benägna att ändra sina ståndpunkter om forskare med en annan vetenskapsteoretisk inriktning kritiserar dem.

Men jag tror inte att slutsatsen av dessa resonemang är att en objektiv vetenskap är omöjlig och därför något man kan strunta i. Det är något sträva emot.

Ett sätt att behålla en objektivitet kan vara att istället utnyttja flera olika subjektiva sidor. Om flera perspektiv får komma till tals, så kan helheten bli balanserad. Den kanske inte blir objektiv (på grund av alla subjektiva perspektiv), men den kan bli neutral!

Bjud in din värsta fiende att kommentera det du påstår!

Ett annat sätt är att använda siffror istället för ord, i alla fall som en ingång, som sedan orden får kommentera!

Var neutral!

Det är bättre att säga att forskningen ska vara neutral. Då erkänner man att det finns åsikter, positioneringar och perspektiv, men att forskaren ska försöka bortse från dem.

Karta över Vetenskapsteori