Omvänd bevisbörda

Det normala inom både vetenskap och juridik är att den som påstår något också har skyldigheten att bevisa det. Om en åklagare hävdar att en A mördat B så måste åklagaren kunna bevisa detta. Den misstänkte gärningsmannen ska inte behöva bevisa sin oskuld – sådant sker bara i korrupta rättssystem.

Ett undantag är till exempel den svenska marknadsföringslagen, som kräver att marknadsförare måste bevisa sina påståenden i reklam. Men det är ju fullt rimligt, eftersom dessa reklammakare ju faktiskt påstår något i sin marknadsföring.

Ett enkelt knep inom retoriken är att förflytta bevisbördan till motparten, som då ska bevisa till exempel sin oskuld. Eller varför något inte är på ett visst, vilket ibland är mer eller mindre omöjligt.

A: “Igår såg jag ett spöke i gungstolen i mormors gamla hus!”
B: “Spöken existerar ju inte!”
A: “Kan du bevisa att de inte existerar?”

Embed from Getty Images

Spöket?

Problemet med bevisbördan är att det ibland är svårt att “bevisa” något. Inom vetenskapen till exempel – som just handlar om att nå sanningen – används inte bevis. Istället försöker forskare falsifiera sina påståenden, något som är mycket lättare, eftersom det krävs bara en enda falsifiering för att en teori eller hypotes ska förkastas.

Exemplet med de svarta svanarna är klassiskt. Européer trodde under 1600- och 1700-talen att svanar var vita, eftersom de bara sett vita svanar. De hävdade att alla svanar är vita. Och alla svanar som fanns i Europa vid den tiden var vita. De blev dock förvånade när de upptäckte svarta svanar i Australien. Upptäckten av de svarta svanarna falsifierade påståendet om att alla svanar är vita. Men denna falsifiering var inte möjlig för européerna innan de hade en möjlighet att resa till Australien.

Embed from Getty Images

Vem har bevisbördan här?

“Russells tekanna” är ett tankeexperiment som filosofen Bertrand Russell (1872–1970) formulerade 1952, som ett inlägg gentemot olika religioners påståenden om sin eller sina gudars existens. Han ville med sitt exempel visa på att det är den som påstår något, som måste kunna bevisa det, så att man inte kommer med påståenden som varken går att bevisa eller falsifiera. Det ska inte vara åhörarens uppgift att falsifiera ett påstående, särskilt om det inte är möjligt.

Embed from Getty Images

Många troende talar som om att det skulle vara skeptikernas uppgift att motbevisa vedertagna dogmer snarare än dogmatikernas uppgift att bevisa dem. Detta är förstås ett misstag. Om jag skulle framföra att det mellan jorden och Mars funnes en tekanna av porslin som kretsar runt solen i en elliptisk bana, skulle ingen kunna motbevisa min utsaga, förutsatt att jag var noga med att lägga till att tekannan är för liten för att kunna ses ens med våra kraftigaste teleskop. Men om jag skulle fortsätta med att säga, att eftersom min utsaga inte kan motbevisas är det oacceptabelt övermod av det mänskliga förnuftet att tvivla på den, skulle jag med rätta anses prata strunt. Om däremot en sådan tekanna vore beskriven i antika böcker, förkunnad som den heliga sanningen varje söndag, och ingjuten i barnens sinnen i skolan, då skulle tvekan att tro på den bli ett tecken på excentricitet och tvivlaren väcka uppmärksamhet hos psykiatrer under en upplyst era eller inkvisitorer under en tidigare.

Karta över Retorikanalys