Tolkningsnycklar

Tolkningsnycklarna används för att öppna ”rätt” dörrar och se ”rätt” saker. Tolkningsnycklar kan vara mycket:

  • Det kan vara textens genre, som hjälper dig att tolka texten.
  • Rubriker brukar ofta fungera som tolkningsnycklar – om de inte är click baits …
  • Text som läggs till en bild.

Eftersom författaren utelämnar information till läsaren att tolka, så finns det alltid en risk för att läsaren tolkar “fel”, det vill säga hen läser texten på ett annat sätt än författaren hade tänkt sig. Därför behöver författaren ge tillräckligt många tolkningsnycklar (ledtrådar) till hur texten ska tolkas.

I följande Tiktok används både POV (point of view, perspektiv) och den censurerade låten som tolkningsnycklar. Utan dem är det avsevärt svårare att tolka klippet.

https://www.tiktok.com/@memehub123542/video/6985546481818225925?_d=secCgYIASAHKAESMgowSYNjSnYVksxXm0StUnUeW%2FghLQr1ygRVSR99kdg2jAmd47DPCq%2F4UT1vhnSgNwkFGgA%3D&checksum=83896b224c60004e45405c859e55b550f0ca8027bc8501bacea0421ee47240f4&language=sv&preview_pb=0&sec_user_id=MS4wLjABAAAAR3g3CWwJ4shWVHQnhTi1kg0qT7o6gn6rLeFnYtib8bMpXF-oJQjDf7SLISo6lHy4&share_app_id=1233&share_item_id=6985546481818225925&share_link_id=6220a388-37ef-4248-819a-a14469c5dbec&source=h5_m&timestamp=1626595805&u_code=dic30bl16752j7&user_id=6958494874689897477&utm_campaign=client_share&utm_medium=android&utm_source=copy&_r=1

I en deckare läser vi att en person i trasiga och smutsiga kläder går fram med en kniv till en kostymklädd person och säger: “Jag vill ha hundra kronor!” Detta bör vi tolka som ett rån, eftersom vi har flera “tolkningsnycklar”, nämligen:

  • Genren: Deckare som brukar handla om brott.
  • Kontexten: En person med trasiga och smutsiga kläder bör tolkas som någon som ät fattig och behöver pengar. En person i kostym är istället rik. Om hen dessutom dessutom en kniv, som rimligen används för att hota med, även om det inte står så. Det “brukar” rånare ha.

En författare kan medvetet använda läsarens tidigare kunskaper och hur hen skapar mening i texten. Den som vill skriva en historisk roman om, säg, medeltiden kanske börjar första kapitlet med ”Anno domini [I herrens år]”.

I Frans G. Bengtssons bok Röde orm, får folk spjut genom skäggen, skägg doppas i öl och man drar varandra i just – skäggen. Det var hans sätt att skapa en stämning av vikingatiden.

Karaktärerna kan också få tala det som kallas för ”scottska”, ett slags påhittat medeltidsspråk, som förstås har väldigt lite med fornsvenskan att göra, utan det är kryddat med lite ålderdomliga ord och uttryck, för att ge känslan av en annan tid. Detta språk uppfanns av Walter Scott – han som skrev Ivanhoe (1820).

Läsaren kommer sedan att fylla i tomrummen med sina föreställningar om medeltiden utifrån sina tidigare kunskaper, som rimligen kommer att uppfattas som korrekta och trovärdiga av läsaren – som ju fyllt i tomrummen själv! Dock ofta utan att vara medveten om det.

Det är effektiv informationsförmedling att låta läsaren göra jobbet! Men farligt, för om man misslyckas så förstår läsaren fel eller ingenting. Det kan tolkas “fel” (i förhållande till författarens intentioner).

En skicklig författare känner sin målgrupp (deras tidigare kunskap och erfarenheter) och kan ge tillräckligt många tolkningsnycklar för att de ska förstå texten. Blir de för få så känns texten svår eller till och med obegriplig. Blir de för många så känns det som att författaren skriver oss på näsan.

Men ibland hjälper det inte hur många tolkningsnycklar man än ger:

En svensk klassiker med Sven Melander från Nöjesmassakern (1985) med engelsk textning. Klippet påminner lite grann om hur det känns som när man som lärare försöker locka fram ett svar från sina elever som man vet att de kan … 🙂

Karta över Läsförståelse