Nästa anhalt är hos den tyske teologen Friedrich Schleiermacher (1768–1834), som inte nöjde sig med den bokstavliga tolkningen och detta – för honom – trångsynta sätt att se på texter. Han ville omskapa hermeneutiken till en ”allmän konstlära om förståendet”. Han intresserade sig för mer än den bokstavliga tolkningen. Sannings- och meningsbegreppen började problematiseras.
Friedrich Schleiermacher
Schleiermacher menade att författarens avsikt med texten alltid är den korrekta tolkningen, alltså att textens betydelse bestäms när den skrivs av författaren. Bara genom inlevelse i författarens psykiska liv kunde man förstå texten. När man tolkar en text rekonstruerar man författarens tankar.
Men ett problem uppstår med Schleiermachers tillvägagångssätt, nämligen att alla – med hjälp av inlevelse – då skulle kunna nå fram till en enda sanna och samma tolkning av texten. Men det är ofta mycket svårt att sätta sig in i någon annans tankar.
Särskilt idéhistoriker och konstvetare använder denna tolkningsmetod.