Från gammal källkritik till ny

Den historiska källkritiken

Även om begreppet källkritik är ett modernt ord, så har man genom tiderna varit källkritisk på olika sätt.

Under medeltida helgonförklaringar tillsatte den katolska kyrkan utredningar, som skulle avgöra om vittnen till mirakler var trovärdiga. Det var nämligen något som krävdes för att bli helgon. Dessa utredningar tog formen av rättegångar där vittnena frågades ut med hjälp av kritiska frågor. Det har dock visat sig att dessa utredningar var undermåliga när det gällde att bedöma trovärdigheten hos vittnena, eftersom de godtog mängder av vittnesmål om sådant som inte kan ha hänt. (Om du undrar så är jag en ateist som tror på vetenskapen.)

De vanliga rättegångarna var bättre. Även där försökte domarna avgöra vad som hade hänt genom att förhöra vittnen och avgöra deras trovärdighet. Men på grund av ett vanligen dåligt bevisläge stod ofta ord mot ord. Sådana rättegångar kunde lösas genom så kallade edsgångar, då ett antal personer fick gå ed på att vittnet eller den åtalade var en trovärdig person. Man kunde också använda sig av så kallade gudsdomar där man överlät till Gud att avgöra skulden, till exempel genom att gå på glödgat järn – om såret sedan läkte fint, var hen oskyldig.

Embed from Getty Images

De gjorde vad de kunde för att ta reda på vad som var sant eller vem som var trovärdig, men de saknade ibland våra kunskaper och tankeredskap.

Den klassiska källkritiken

Källkritiken har förändrats över tid. Den formulerades för drygt hundra år sedan av bröderna Lauritz och Curt Weibull. Men eftersom den i stort bygger på sunt förnuft kan vi se källkritiska resonemang även i äldre tider, till exempel hos Olaus Petri på 1500-talet.

Källkritiken utvecklades av historiker som en hjälp för att kunna avgöra vilka av de historiska källorna som var trovärdiga och vilka som inte var pålitliga.

Med tiden kom även journalister att lära sig den klassiska källkritiken.

Med hjälp av en handfull begrepp som tendens, beroende, närhet i tid och äkthet kunde historikerna bedöma de historiska källorna för att skriva vår historia. De menade också att det fanns två typer av källor, berättande källor och kvarlevor. De berättande källorna var källor som berättade vad som hänt, till exempel de isländska sagorna. Kvarlevor var sådana källor och ting som överlevt till våra dagar, till exempel svärd.

Detta första steg kan vi kalla för den gamla källkritiken och var den som Skolverket tog till sig och – i princip – fortfarande gäller i klassrummen.

Den moderna källkritiken

Med tiden utvecklas källkritiken något, men på det stora hela är det den klassiska källkritiken som fortfarande gäller.

Den historiska professionen börjar betona något enstaka ytterligare begrepp, såsom identifikation av källan. Självfallet identifierade historikerna källorna även tidigare, men det framhölls något mer nu.

Mina egna erfarenheter från universitetsundervisning från denna tid är att begreppet äkthet inte var särskilt viktigt. Vi sa till studenterna att källorna förstås måste vara äkta för att gå att använda, men det var få historiker på institutionerna som verkligen stötte på problem med falska källor i den egna forskningen.

Anledningen till detta är att de källor som gavs ut i äldre tider var förhandsgranskade. Ett förlag skulle till exempel aldrig ge ut källor som inte var äkta. Och även arkiven höll koll på sina källor. Det förekom förstås falska källor på den tiden, men de var få. Det var inget problem för en historiker i hens vardag.

Synen på att det fanns olika sorters källor förändrades något. Ibland användes en uppdelning i källor med berättande aspekt och kvarleveaspekt.

Den berättande aspekten handlar om att källan använder sig av faktapåståenden för att beskriva världen. Dessa kan vara sanna eller falska och det är källkritikens uppgift att avgöra vilka påståenden som är trovärdiga.

Kvarleveaspekten handlar om att källor utformas på ett visst sätt när de tillkommer. De följer genreregler och författaren väljer hur orden ska skrivas ner. Denna aspekt handlar inte om faktapåståenden utan om hur en källa skrivs, till exempel hur man skriver en dagbok på 1800-talet, utformar en lagtext på 1700-talet eller formulerar en tweet på 2020-talet. Dessutom kan vi – med hjälp av orden – komma åt författarens syn på det hen skriver om. En författare som benämner en viss grupp i samhället som “tjuvaktiga” och “vidriga” använder inte faktapåståenden utan värdepåståenden. Sådana kan inte vara sanna, men de säger mycket om hur författarens ser på denna grupp.

Men i princip är det samma källkritik som den “gamla”! Och båda kan därför kallas för “klassisk källkritik”.

Åren runt millennieskiftet förekom det diskussioner bland historikerna om det inte gick att utveckla källkritiken vidare. Ibland fungerade nämligen inte källkritiken fullt ut, till exempel på den gryende webben.

Den gamla digitala källkritiken

Utifrån den klassiska källkritiken formulerades runt år 2000 en digital källkritik, bland annat av journalisten Torsten Thuren.

Genom att lägga till fler begrepp som var mer anpassade till den digitala verkligheten skapades ett första verktyg för att bedöma trovärdigheten hos hemsidor och det som Google kunde hitta med sina tidiga algoritmer.

Webben betraktades som en förlängning av arkivens och bibliotekens källor.

I princip var det fortfarande den gamla källkritiken, något utökad.

Sociala medier, fejknews och annan skit

Något händer med framförallt Internet runt 2015. Sociala medier har nu slagit igenom på bred front och människor med rymligare samveten börjar inse att Internet och framförallt sociala medier går att använda för att påverka andra människor. När sedan Donald Trump följer med på en redan påbörjad resa mot fake news, alternativa fakta och andra dumheter, så uppstår problem.

Åren efter 2015 börjar behovet av källkritik att diskuteras allt mer. Det har blivit för enkelt att publicera lögner, som dessutom sprider sig i en rasande fart i sociala medier. Journalisterna hinner inte med.

Modern digital källkritik

Framförallt journalisterna träder nu fram och tar över taktpinnen för källkritiken. De visar på lögner som sprids på bland annat viralsajter och hjälper till att bilda allmänheten i källkritik.

Nu står inte längre de historiska källorna i fokus utan det är nu sociala medier som utmålas (rätteligen) som det stora problemet. Nya begrepp börjar användas som avsändare, ursprungskälla, aktualitet och innehåll som till exempel Viralgranskaren använder sig av.

Särskilt begreppet äkthet blir nu oerhört viktigt, eftersom Internet fylls med så många lögner.

Men i praktiken är det fortfarande den klassiska källkritiken som följs.

Den klassiska källkritiken är nämligen ett mycket bra tankeredskap och om man kan den så klarar man sig långt. Problemet är att manipulatörerna snabbt lär sig att utnyttja mänskliga tillkortakommanden i vårt tänkande. De använder sig nu av så många olika knep att den klassiska källkritiken inte räcker till.

Mitt i denna diskussion formulerar det svenska Skolverket några principer, som rimligen borde leda till ett paradigmskifte och ett nytt paradigm, som jag kallar Källkritik 2.0. De är mycket kloka och genomtänkta!

Källkritik 2.0

Denna nya, uppdaterade källkritik bygger visserligen också på den klassiska källkritiken.

Men källkritiken ska nu utökas till att omfatta inte bara klassisk källkritik utan även informationssökning, bildanalys och kritisk bildanalys. Det ska vara ett tankeredskap som hjälper oss på digitala plattformar.

Var denna pågående utveckling landar vet jag inte, eftersom vi är mitt inne i det. Men hela denna hemsida och i synnerhet tankeredskapen Bildanalys, Informationssökning, Källkritik och Kritisk bildanalys är mina bidrag till denna viktiga utveckling.

Ett problem som uppstår när de “källkritiska” begreppen mångdubblas är att det kräver oerhört mycket mer kunskap. Den gamla källkritiken kunde i praktiken sammanfattas i begreppen tendens, beroende, närhet i tid och äkthet. Nu krävs väldigt mycket mer.

För att förenkla det hela har jag skapat en Källkritik 2.0 som består av sju steg.

  • Steg 1 – Fyra snabba
  • Steg 2 – Klassisk källkritik
  • Steg 3 – Manipulationskoll
  • Steg 4 – Kritisk bildanalys
  • Steg 5 – Källkritik på bilder
  • Steg 6 – Fördjupad källkritik
  • Steg 7 – Dubbelkolla mot vetenskap

Du kanske protesterar nu och tycker att det är ju jättemycket som man måste lära sig.

Mitt svar blir då: Ja, det är det, men det är tyvärr nödvändigt, med tanke på de tiderna vi lever i.

Karta över Källkritik 2.0

Här följer lite av det som givits ut bara de senaste få åren om källkritik:

  • Thurén, Torsten & Werner, Jack, Källkritik, Fjärde upplagan, Liber, Stockholm, 2019.
  • Rosenqvist, Anna & Ekecrantz, Stefan, Källkritik på schemat: det kritiska tänkandets didaktik, Första upplagan, Liber, Stockholm, 2019.
  • Nygren, Thomas, Fakta, fejk, fiktion: källkritik, ämnesdidaktik, digital kompetens, Första utgåvan, Natur & Kultur, [Stockholm], 2019.
  • Allern, Sigurd & Pollack, Ester, Källkritik!: journalistik i lögnens tid, Upplaga 1, Studentlitteratur, Lund, 2019.
  • Werner, Jack, “Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå”: om myter på nätet, fejkade berättelser och vikten av källkritik, Albert Bonniers förlag, [Stockholm], 2019.
  • Carlsson, Hanna & Sundin, Olof, Sök- och källkritik i grundskolan. En forskningsrapport, Lund University, Lund, 2018.

Skolverkets syn på den nya källkritiken finns bland annat i följande text:

Undervisning om källkritiskt förhållningssätt i svenska och samhällskunskap. Årskurs 7-9