Ålderdomliga ord

I svenskan finns det också bevarade riktigt ålderdomliga ordformer, som du kan stöta på i akademiska texter, vanligen lite äldre sådana texter.

  • Konjunktiv

Verbformen konjunktiv innebär att talaren inte går i god för att det som sägs i satsen är sant – det är något tänkt, ovisst eller önskat.  Den vanligaste konjunktiven idag i svenskan, och nog den enda konjunktiven som faktiskt används i normalspråket, är vore:

“Det vore fint om du kunde komma tidigare.”

I äldre texter kan även finge och ginge förekomma:

“Om jag finge pengar så bleve jag glad och ginge ut att förlusta mig.”

Vilket betyder översatt till modern svenska:

Om jag fick pengar, så skulle jag bli glad och gå ut och roa mig.

  • Kasus

I fornsvenskan (under medeltiden) användes olika kasus i det svenska språket. Då hade vi fyra stycken: nominativ, genitiv, ackusativ och dativ. Idag har vi bara kvar nominativ och genitiv. Nominativ anger att ordet i fråga fungerar som subjekt: Huset. Genitiv anger ägande eller tillhörighet: Håkans hus. Den vanligaste genitivformen är ett -s.

I äldre texter kan det ibland dyka upp konstiga former som har bevarats till idag i några fasta uttryck, till exempel:

Huset stod i ljusan låga.

Detta uttryck är en gammal ackusativform. Om du har varit uppmärksam, så kanske du känner igen formen från våran och eran. Det är helt riktigt – de står också i ackusativ. Men medan dessa två former anses vara höjden av slarv i en text, så brukar de fasta formerna “i ljusan låga”, “ana argan list” och “i godan ro” anses välvårdade och intellektuella. Och detta trots att de två sista formerna egentligen är felaktiga. Både list och ro är feminina ord och borde därför böjas med -a: “ana arga list” och “i goda ro”.

Gå man ur huse.

Om vi ska fortsätta med huset så är huse en dativform, som också den anses vara “fin” att använda. Meningen betyder “samfällt bege sig iväg på uppdrag, till evenemang eller liknande”.

En mycket vanligare form, som fortfarande används, är till tillsammans med ett -s.

När huset hade brunnit ner sprang Pelle till skogs.

Denna ordform finns i en mängd varianter: till sängs, sjöss, bords och så vidare. Du känner garanterat igen den. Det är en gammal genitivform, som lever och frodas än idag.

Kanske har du hört någon säga “slog han”:

Håkan slog han när det blev uppenbart att det var Pelle som tänt eld på huset.

Embed from Getty Images

En närvarande språkpolis skulle då förmodligen säga att det är fel: Det heter honom! På samma sätt kan man höra slarviga människor säga “jag såg na”, när de menar henne. Då kan du berätta för språkpoliserna att personerna som säger dessa hemskheter bara värnar vårt språks historia och använder en gammal fornsvensk ackusativform. Men liksom vissa andra former anses denna form idag vara obildad.

Varför just dessa former överlevt till idag och varför en del anses kultiverade medan andra uppfattas som ogräs som borde utrotas vet jag inte. Förmodligen är det slumpen. Jag vet inte varför, men någonting inom mig gör att jag blir glad över att se dessa oväntade rester av ett urgammalt språk.

  • Pluralformer

I äldre texter från 1900-talets början kan du också hitta märkliga verbböjningar. Då böjde man nämligen verben olika för singular och plural:

“Jag kommer” men “vi komma”, vilket du kanske känner igen från sången “Tre pepparkaksgubbar” som du sjöng i skolan:

“Vi komma, vi komma från Pepparkakeland
och vägen vi vandrat tillsammans hand i hand.
Så bruna, så bruna vi äro alla tre,
korinter till ögon och munskydden på sne’.”

Embed from Getty Images

I vissa fall får verben dock en annan pluralböjning: “Vi äro”, “vi sjöngo”.

Karta över Det akademiska språket