Hur blir man klok på högskolan? Högskolevärlden för nybörjare

Jag: När man tog bort den akademiska kvarten vid Stockholms universitet ville studentkåren ändra 1 min år

”Ett exempel är föreläsningarna i estetik i Uppsala i början av 1800-talet. Studenterna var vanligen så mätta när föreläsningarna började att de ’försänktes i den ljuvaste middagsslummer, vartill gubbens monotona och lågmälda föredrag, liknade sorlet av en avlägsen bäck, i sin mån bidrog. Flera av våra kamrater generade sig därvid så litet, att de lade sig på bänkarna och bredde på sig kapporna. Gubben Aurivillius antingen icke såg eller låtsades icke se, att hans auditorium var förvandlat till en stor italiensk siesta.’” (s. 23)

”Från 1920-talets Lund finns historien om den legendariska kaninen, som användes vid en föreläsning i medicin. Kaninen vägrade nämligen att insomna av en narkosdos och professorn vände sig till auditoriet och bad om förslag för att få kaninen att somna. Röst från auditoriet: ’Släpp in honom på föreläsningen.’” (s. 24)

Seminarierna började mot slutet av 1800-talet (s. 30)

”Långt in på 1900-talet var det sed att deltagarna efter dessa högre seminarier gick på krogen för att äta en bit och ta en sup.” (s. 31)

Jag: Idag har man postseminarier.

Disputationer

                 I äldre tider (?)

Pro excercitio

                                                             övning

                                       Pro gradu

Den egentliga gradualdisputationen, som krävdes för att få delta i magisterpromotionen

                                            Under 1600-talet var disputationernas omfång inte mer än en brooschyr

                                                                 1908 disputerade John Landqvist i psykologi på en avhandling om ”Viljan”

                                                                                       Den dittills längsta – 352 sidor

1979 disputerade Werner Pursche i historia på avhandlingen Timmermansämbetet i Stockholm före 1700, som var 357 sidor – men med ett bihang på ytterligare 1056 sidor.

”Viktor Svanberg var opponent på en avhandling om George Brandes. Svanberg var obarmhärtig i sin kritik och vid ett tillfälle lär han ha yttrat: ’Jag diskuterar inte med er, jag rättar fel i er dåliga avhandling.’” (s. 37)

Två betyg på avhandlingar från 1852

            Avhandling som vetenskaplig prestation

            Försvaret av avhandlingen

                                  Det man ville uppnå var ”docentkompetens”

            Betygsnivåerna var

                                  C (underkänd), B, Ba, AB, a, A

                                                        Ett så kallat starkt AB gav docentkompetens

            1969 infördes godkänd-underkänd

Att bli kallad till en professur innebar (innebär?) att man får professuren utan att den ledigförklaras, vilket är en särskild heder (s. 39)

”Stolpe dispituterade på en avhandling om drottning Christinas maximer. Disputationen hade föregåtts av stort intresse och fick på grund av den stora publiktillströmningen förläggas till universitetsaulan. När det var dags för tredje opponenten, framkallade denne drottningens ’ande’ som var en till drottning Christina förklädd student. Drottningen yttrade därvid bl.a. att Stolpe hade glömt en av hennes maximer: ’Den som skriver en dålig bok, gör sina medmänniskor olyckliga och skall för den skull avrättas.’” (s. 39)

”På Gunnar Heckschers doktrosmiddag – där den eljest ytterst måttliga värden gick över gränsen – anordnades med Brusewitz [professorn i statskunskap i Uppsala] som domare och upphetsare en brottningstävlan; jag led i flera veckor efteråt av ett par brutna revben och Hartman fick en lindrig hjärnskakning.” (s. 41)

”Såsom ordspråket säger, var och en herre över sin stackare, sade pojken som piskade kattungen.” (s. 42)

Professor betyder ’offentlig lärare’ (s. 58)               

                 Emeritus – ’uttjänt’

”Före 1984 års reform förekom uttrycket ’docenteländet’, vilket träffande beskrev hur docenternas situation länge varit. Trots att de utgjorde reserven för professurer hade de alltid haft den svagaste anställningstryggheten och låga löner. ’Hungriga vargar jagar bäst’ var ett skämtsamt uttryck som användes alldeles för ofta och för allvarligt. Ingen har bättre uttryckt detta än Loretnz Dietrichson och Pontus Wikner i deras vers:

                 Mångtusen docenter vandra

                 på Upplands ödsliga slätt.

                 Där äta de upp varandra,

                 och ingen av dem blir mätt. (s. 57f)